Plötsligt står jag anklagad för mord

Det slår mig att de som är mot #metoo har en mer vriden syn på människor än att de bara rent generellt tycker att kvinnor är till för att tafsas på och våldtas.

Kvinnor på en arbetsplats vittnar om att de är utsatta för sexuella övergrepp.
Chefen på arbetsplatsen väljer att säga upp sig.

Är han personligen utpekad? Jag vet inte.
Har han sett till att arbetsmiljön är bra? Uppenbarligen inte.

Är jag personligen glad för att han sa upp sig? Om han känner att han inte kan utföra sina arbetsuppgifter så ska han så klart sluta. Men glad? Nä.
Är jag stolt? Stolt? Över vad? Exakt vart ligger min påverkan? Hur ska jag kunna känna stolthet över något jag inte har haft något med att göra alls?
Känner jag triumf? Absolut inte. Jag rycker på axlarna. Faktiskt.
Sänder dock en tanke till kvinnorna på arbetsplatsen med hopp om att de nu får en bättre arbetsmiljö.

Chefen väljer att ta livet av sig.
Varför?
Jag har inte den blekaste aning.
Är jag glad? Absolut inte.
Är jag stolt? Stolt? Över vad?
Känner jag triumf? Triumf? För att en person är död? Krävs det inte någon form av diagnos av det mindre trevliga slaget för att känna triumf över någons död? Så nej. Absolut inte.

Jag lallar runt på nätet. Får veta att det är MITT fel att han tog livet av sig.
MITT för att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp och valt att öppet deklarera #metoo.

För det är nu plötsligt ALLA i hela #metoo-rörelsens fel att han begick självmord.
Får dessutom veta att jag är glad, stolt och triumferande över detta.

Där. Precis där. Där kom det. Hur ser det ut i hjärnan på en människa som tror att jag, du, vi, ALLA, som någonsin varit utsatt för övergrepp känner glädje, stolthet och triumf över att en person vi aldrig träffat är död?

Plötsligt överträffas alla sexuella övergrepp i världen av en mans självmord.
De kvinnor som vittnat om dessa övergrepp skall nu skämmas. Vi ska förstå att det som hänt oss är INTET värt jämfört med detta. Att denna mans liv är mer värt än att miljoner och miljoner kvinnor får berätta om övergrepp i sina dagliga liv. Det är vårt fel att han är död. Vi är mördare.

Frågan är vad gör vi åt/med dessa människor?
Är det dags att införa test i skolan? Skattningar som görs av psykiatrin obligatoriska jämte nationella prov? Så kan samhället på ett tidigt stadium fånga upp dem och ge dem stöd.
Införa empati på schemat?

Något behöver ju göras.
”Det är synd om människan.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *